Denna sida innehåller en fullständig svensk översättning av essätexten i artikeln
“We Were Told There Is No Scientific Evidence for UFOs. Our Research Says Otherwise”
av astronomen Beatriz Villarroel, publicerad i Liberation Times.
Översättningen omfattar hela artikelns argumenterande och vetenskapliga huvudtext.
Redaktionella tillägg såsom bildtexter, författarpresentationer, navigation och övrigt
webbmaterial från originalpubliceringen ingår inte.
Översättningen har utförts med målsättningen att exakt bevara innehåll, ton,
försiktighetsnivå och innebörd i originaltexten, utan tillägg, tolkningar eller
omskrivningar som förändrar betydelsen.
För två månader sedan hade dokumentären The Age of Disclosure premiär på biografer och på Amazon Prime Video.
I filmen medverkar 34 regeringsföreträdare, däribland USA:s utrikesminister Marco Rubio samt ledande kongressledamöter från båda partierna, som redogör för vad de offentligt kan uttala om oidentifierade flygande objekt (UFO:n).
Sällan har så många högt trovärdiga vittnesmål samlats i en och samma produktion, som snabbt blev den mest köpta filmen på streamingplattformen.
Vi får ta del inte bara av uppgifter om UFO-observationer, utan också av allvarliga anklagelser om hemliga statliga program som studerar UFO:n, insatser för att bärga kraschade farkoster av icke-mänskligt ursprung samt hot riktade mot visselblåsare.
Implikationerna är enorma: vår planet kan vara besökt - eller till och med bebodd - av en annan intelligent art, långt mer avancerad än vi själva.
The Age of Disclosure har mötts av både fascination och skepsis. Skeptikernas huvudsakliga reaktion har varit: "Var finns datan? Var finns evidensen?"
Föga förvånande har många nyhetsmedier valt en mer nedtonad vinkling i sin rapportering och varit noggranna med sina ordval för att ta avstånd från den exotiska karaktären hos de påståenden som framförs i filmen.
Ämnet har under lång tid förlöjligats och stigmatiserats inom vetenskapliga kretsar, där engagemang i frågan har betraktats som en nästintill säker väg till en karriärmässig ruin.
Mediehus och redaktörer har ofta varit rädda för att publicera texter som kan uppfattas som stödjande för sådana påståenden, och de artiklar som trots allt publiceras tenderar att tona ned deras betydelse.
Men råder det verkligen en allvarlig avsaknad av evidens för UFO:n, så som skeptiker har hävdat sedan 1950-talet?
Under de senaste åren har mina kollegor och jag analyserat så kallade ”transienter” - fascinerande astronomiska fenomen som förändras i ljusstyrka, eller helt försvinner, under korta tidsperioder.
Vår forskning har fokuserat på hundratusentals ljusa, stjärnliknande kortvariga ljusblixtar som registrerats i fotografiska kartläggningar av natthimlen.
Av vikt är att dessa astronomiska observationer härrör från åren innan Sovjetunionen sköt upp den första människoskapade satelliten, Sputnik, år 1957.
I två nyligen publicerade artiklar i respekterade, fackgranskade vetenskapliga tidskrifter presenterar vi starka belägg för att åtminstone en del av dessa ljusa blixtar utgör reflektioner av solljus från objekt av okänt, men icke-naturligt, ursprung.
Vi finner också ett statistiskt signifikant samband mellan dessa ljusa blixtar, historiska ögonvittnesrapporter om UFO:n och ovanjordiska kärnvapenprov som genomfördes vid samma tid.
Föga förvånande har vårt arbete väckt betydande uppmärksamhet bland våra vetenskapliga kollegor.
Kärnan i våra resultat är en matematiskt slående brist på ljusblixtar som observerats i jordens skugga, även kallad umbran, jämfört med de som observerats i övriga delar av himlen.
Detta utgör robust evidens för att många av dessa kortvariga, stjärnliknande blixtar orsakas av solljus som reflekteras mot objekt med plana, spegelliknande ytor.
Av vikt är att bristen på ljusblixtar i jordens skugga också indikerar att dessa transienter inte utgörs av optiska defekter, damm eller andra bildartefakter. Sådana artefakter har trots allt ingen anledning att undvika jordens skugga.
Även vår mest konservativa statistiska analys av datan visar att bristen på ljusblixtar i jordens skugga, jämfört med övriga natthimlen, är anmärkningsvärt robust, och uppmätt till 7,6 sigma.
För att illustrera hur starkt vårt huvudsakliga resultat är kan nämnas att många fackgranskade tidskrifter publicerar astronomiska upptäckter vid ungefär 2 - 3 sigma-nivån (händelser som motsvarar en sannolikhet på cirka 5 - 0,3 procent att uppstå av en slump).
Inom partikelfysiken är tröskeln för en upptäckt betydligt strängare och satt till 5 sigma (en slumpmässig sannolikhet på cirka 0,00006 procent).
Våra resultat motsvarar en sannolikhet på omkring 10⁻¹⁵ för att den observerade bristen på ljusblixtar i jordens skugga skulle uppstå enbart av en slump, vilket är försvinnande litet (det vill säga en decimalpunkt följd av 15 nollor).
Av vikt är att de optiska egenskaperna hos teleskopet och de fotografiska plåtar som vi analyserade är sådana att dessa flyktiga solblixtar måste ha haft sitt ursprung på höjder om åtminstone flera hundra kilometer.
Eventuella observationer från objekt på lägre höjder, såsom kortvariga reflektioner eller blinkande ljus från ballonger eller flygplan, eller andra fenomen såsom solutbrott eller joniserande strålning, skulle framträda kraftigt ur fokus (och utspädda under den 50 minuter långa exponeringen) och är därför lätt identifierbara.
Inte heller kan dessa blixtar förklaras av asteroider, iskorn eller andra naturliga fenomen. Sådana vardagliga fenomen framträder vanligtvis som runda och ojämna och lämnar stråk på de långa, 50 minuter långa exponeringarna av de fotografiska plåtar som vi analyserade.
Kort sagt indikerar våra observationer förekomsten av objekt med plana, starkt reflekterande (spegelliknande!) ytor i omloppsbana flera år innan de första människoskapade satelliterna.
Vi fann också flera fall där ljusa blixtar uppträder längs en linje eller inom ett smalt band. Efter att ha tillämpat rigorösa statistiska metoder fann vi att sannolikheten för att flera av dessa linjeringar (eller formationer) skulle uppstå enbart av en slump är så osannolik att den med säkerhet kan uteslutas.
Den statistiskt mest signifikanta linjeringen av transienta ljusblixtar i vårt datamaterial inträffade den 27 juli 1952, ett datum som innehar en särskild plats i UFO-historien.
Under loppet av två på varandra följande helger i juli 1952 observerade piloter, flygledare och radaroperatörer vid tre stationer i Washington D.C.-området objekt som utförde till synes extraordinära manövrar.
Man måste fråga sig om vår statistiskt mest robusta linjering av ljusa, orbitala ljusblixtar, som sammanfaller med den sista dagen av Washington D.C.-händelserna 1952, verkligen är en ren tillfällighet.
Sambandet mellan ljusa, transienta ljusblixtar och ögonvittnesskildringar av UFO:n upphör inte med händelserna i juli 1952.
Vi fann ett statistiskt signifikant samband mellan orbitala ljusblixtar, ett katalogiserat material av historiska ögonvittnesrapporter om UFO:n och ovanjordiska kärnvapenprov.
Det visade sig att ljusa, astronomiska ljusblixtar var 68 procent mer benägna att inträffa dagen efter ett kärnvapenprov än under dagar utan prov, och att deras antal ökade med i genomsnitt 8,5 procent för varje rapporterad UFO-observation samma datum.
När både kärnvapenprov och UFO-rapporter sammanföll förstärktes effekterna, vilket resulterade i mer än dubbelt så många ljusblixtar jämfört med kontrolldagar.
Mot bakgrund av den väl dokumenterade historien av UFO-observationer i anslutning till kärnteknologiska anläggningar och platser är dessa samband mellan de tre faktorerna anmärkningsvärda. De utgör också ett ytterligare motargument mot den vanliga, men olyckliga, kritiken att alla transienter enbart skulle vara fotografiska eller optiska defekter.
Den kritiken fortsätter att cirkulera, trots att den motbevisas av våra resultat. Flera vetenskapliga medier, däribland Scientific American, har publicerat andra forskares inledande gensvar på vårt arbete.
Samtidigt som vi välkomnar all konstruktiv kritik från våra vetenskapliga kollegor har ingen kritik hittills kunnat förklara hela mönstret i våra resultat.
Dessutom är våra resultat särskilt intressanta när de betraktas i ett historiskt sammanhang.
I september 1947 skrevs det numera välkända Twining-memorandumet av generallöjtnant Nathan Twining, då chef för Air Materiel Command inom USA:s arméflyg. I memorandumet fastslogs att de rapporterade objekten var "verkliga och inte visionära eller fiktiva", samt att de uppvisade flygegenskaper "bortom gränserna för dåvarande kunskap".
Dokumentet sammanfattar UFO-fenomenet i första hand som skivlika objekt med en "metallisk eller ljusreflekterande yta", "elliptisk form" och "platt underdel". Vår nuvarande undersökning gör det dock svårt att uttala sig om objektens geometri och rörelsemönster. Samtidigt är just spegelliknande egenskaper exakt vad som krävs för att skapa de ljusa blixtar som vi observerar i våra astronomiska undersökningar från perioden före Sputnik, vilka sträcker sig från 1949 till 1957.
På liknande sätt gör den tidigast bevarade bedömningen av UFO-fenomenet från det amerikanska flygvapnet, daterad till december 1948, återkommande hänvisningar till trovärdiga observationer av "metalliska skivor", "med platt undersida".
Detta innefattar rapporter om sådana objekt flera månader före Kenneth Arnolds möte i juni 1947 med nio skivor som, i linje med våra fynd, blänkte starkt i solljuset.
Flygvapnets analys konstaterar att dessa observationer, som gjordes före Arnolds observation, gör det osannolikt att mediebevakning skulle ha påverkat rapporter om märkliga, skivformade metalliska objekt. Även andra statliga dokument, långt in på 1960-talet, redovisar trovärdiga uppgifter om liknande föremål.
Styrker våra resultat samtidiga ögonvittnesskildringar av UFO:n? Reflekterade metalliska, skivlika objekt solljus högt ovanför jorden redan före de första människoskapade satelliterna? Finns det ett samband mellan UFO:n och vår kärnteknologi?
Våra resultat är svåra att avfärda utan vidare. De ger onekligen stöd åt de extraordinära påståenden som framförs i The Age of Disclosure.
Kort sagt pekar vittnesmål från statliga representanter, kongressledamöter, privata observationer från miljontals människor världen över, samt nyligen publicerad vetenskap alla i samma riktning - att UFO:n är verkliga, och dessutom att vi inte är ensamma.
Det vi nu hoppas på är att våra vetenskapliga kollegor engagerar sig i en grundlig debatt i god anda samt i försök till oberoende replikation av resultaten – det vill säga att andra forskare, självständigt, prövar om resultaten håller. Detta behöver ske utan förlöjligande och stigma. Om – eller, vågar jag säga, när – dessa resultat står sig vid sådan oberoende prövning har mänskligheten en fascinerande framtid framför sig.
Tack Jag vill uppriktigt tacka Marik von Rennenkampf för hans vänliga och konstruktiva återkoppling under arbetet med denna essä.
Svensk översättning: Anna Sundström.
Översättningen har utförts med målsättningen att exakt bevara innehåll, ton, försiktighetsnivå och innebörd i originalartikeln av Beatriz Villarroel. Inga tillägg, tolkningar eller omformuleringar som ändrar betydelsen har gjorts.